Nu är det dags
Idag ska jag och min chef träffa kuratorn... Det känns.. både och...
Dom dåliga tankarna tänker: Faaan, nu kommer jag få höra av chefen va besviken han är.. han kommer fråga varför ställde jag till det så här?!?! Å vad är det här?! Nån slags familjeterapi? Eller ÄNNU värre: En äktenskapsrådgivning...?!
Dom bra tankarna: Nu får min chef höra av ett "proffs" vad som händer i en människa som utsätts för stress en längre period. Hur viktigt det är att ta det varsamt när man sen går tillbaka till arbetet.. Det här kommer att stärka vår arbetsrelation till varandra...
Jag önskar mig lugn och ro... bara lite lugn och ro..
fortsättning...
Nu är det gjort! Nu har vi lugnt och sakligt gått igenom min situation! Min kurator ska ha guldstjärna.. hon tog min chef på helt rätt sätt - Det kändes lugnt och tryggt!
Mina bra tankar gick i uppfyllelse: Det här stärkte min och chefens relation! Han tittade på mig med samma blick som en pappa tittar på sin dotter... Han uttryckte sig som så: Jag vill ha tillbaka den gamla du!
Det känns så otroligt skönt!! På måndag börjar jag jobba 50% å det känns bara såååå bra! Iiiihhh! Solen skiner och jag känner livet i mig... Gråklumpen i halsen har försvunnit!
Om detta är en bestående känsla återstår att se.. men huvudsaken är att det känns bra NU... Njut av livet just nu - i nuet!
Snälla.. säg att allt kommer bli bra... säg att detta var början till nånting nytt och bra..
Vill inte...
Alla arbetsuppgifter äter sig in i kroppen så jag känner paniken stå mig upp i halsen! Ohållbart!
Jag lever. Jag vill må bra. Just nu mår jag inte bra... Och jag vet att jag måste vara med i processen när allt ska redas ut... Det kan inte bli bra på något annat sätt. Jag måste ännu längre ner för att kunna börja klättra uppåt..
Nu ska jag lägga mig och mysa med mitt minsta barn.. Vad gjorde jag utan min familj?! Mina älskade älskade barn <3 Dom är så fantastiska - Jag är så otrolig tacksam för att jag fått dom! Så mycket kärlek! Den största kärleken! Nu ska jag njuta av dom! Dom hjälper mig att må bättre.. Med dom kan jag släppa allt skit med jobbet!
Nu känns det lite bättre.. allt kommer att bli bra till slut... även fast det är långt kvar..
Ballar av stål
En kille sätter sig och äter mat av andra på restauranger - och de flesta sitter och tittar på när deras mat blir uppäten av en främling... Men en kille blev riktigt förbannad! Hahahhaa - my kind of humour!
Själv har jag inte ballar av stål.. inte ett enda jävla dugg faktiskt...
Jo, när det gäller att stå upp för andra! Jag har många gånger fightats för andra. Men när det kommer till mig själv finns inga ballar att ta till! Faan, va jag avskyr den egenskapen hos mig..
Går det att lära sig? Eller går det att önska sig ballar i julklapp eller bröllopspresent?
Ledsamt
Jag märker på en av mina kollegor att han antingen inte kan hantera min situation eller att han absolut inte har någon förståelse för den...
När jag va på jobbet och hälsade på i förra veckan så sa han hej... å inget mer. Han satt inne på sitt kontor medan vi andra satt och fikade och pratade.
Vi har jobbat ihop sen 2001 så det är ju inte så att vi inte känner varandra.. Vi har väl haft våra duster genom åren, men inte så att vi är ovänner... Men nu känns det inte bra.
Jag är en teamworker. För mig är det viktigt att man trivs ihop på jobbet och att man behandlar varandra med respekt. Jag är den som alltid fixat afterwork och gemensamma luncher och annat kul "utanför" jobbet.
På senaste året har inte den tiden eller kraften funnits till det... Och jag tror att det har gjort att det har tänjts på gränserna hur vi behandlar varandra. Vi är inte längre snälla mot varandra på jobbet! Nu menar jag inte att vi går omkring och är elaka... men den här lilla extra omtanken för varandra har liksom försvunnit mer och mer.
Alla gör bara sitt och sen orkar man inte ens fråga hur den andre mår eller hur det går i jobbet.
Det är bara såååå trist.. och ledsamt...
Igår när jag var på affären så började jag tänka på det här... och tårarna började direkt bränna bakom ögonlocken. Jag får en klump i magen och när jag får den känslan, så känns det som jag ALDRIG vill tillbaka!
Kommer det här att lösa sig? Kommer vi nånsin få tillbaka den där roliga stämningen...? Har jag förstört allt nu??
Varför värderas inte den teambyggande rollen i ett arbetslag? Såklart är det inte något som rent konkret leder till att målen uppnås... men jag tror att det är ett viktigt kitt för att man ska känna delaktighet och sammanhållning. Vi är en såpass liten grupp så det är viktigt att vi håller ihop! Inte behandlar varann som luft...
Allt tar tid..
"Tänk på den tid det tagit för dig att hamna där du är... Så det kommer att en tid innan du är redo att gå tillbaka till jobbet..."
Men jag tänkte att bara jag får mindre att göra så kommer allt bli bra!
Nu är jag inne på fjärde veckan hemma.. sjukskriven... Börjar bli rastlös och lite orolig att jag kanske inte ens har ett jobb att gå tillbaka till. Dom har nog ersatt mig nu så jag behövs inte längre! Mitt nästa samtal med chefen kommer bli: "Nämen, du är inte längre behövd här.. Så sök dig nåt annat!"
Jaha...?? Ehh...? Är det bra eller dåligt? En fin läxa fick man lära sig iallafall: "Bit ihop, din idiot!! Du fattar väl att det finns folk som är villiga att gå genom eld å vatten för att få ett jobb!!" Du är inte oersättlig! Det finns andra som kan göra ditt jobb, kanske lite bättre än dig till och med!
Var sak har sin tid... kommer tid kommer nåd.. tiden läker alla sår... allt tar tid..
En tid att födas, En tid att dö, En tid att plantera, En tid att skörda
(Predikaren, kap 3)
Jämställdhet
Har sett en repris från den 8 mars på svt2. Det handlade om lönegapet mellan kvinnor och män...
Det är intressant det där!
Jag fick en massa fler arbetsuppgifter i höstas... Fick jag nåt i lönekuvertet i samband med det? Svar: NEJ!
När jag berättade det för min man och en killkompis så skakade dom bara på huvudet!
-"Det där skulle aaaldrig funka med en man! Såklart skulle man haft nån tusenlapp till i månaden för att utföra mer arbete!!"
Ja, det låter självklart. Men många av oss tjejer tänker väl annorlunda. Vi är mer tacksamma att vi ens har ett jobb. Sen det här med pengar är väl inte så viktigt... Eller?!
Ex. jag tar på mig helt automatiskt att vara den som ansvarar för att kopiatorn fungerar på jobbet; ordnar pappersstopp, ringer service, byter toner osv osv... Inget som jag tänker på att jag ska ha mer i lön för, det är inte ens nåt jag tar upp i en löneförhandling. Det bara händer, en outtalad fråga, och eftersom jag är intresserad av sånt så "blev det bara så".
En man i samma situation, skriver "tekniskt ansvar" på sina lönekrav och kommer såklart upp nån hundralapp i månaden.. SUCK! Varför är så många tjejer dålig på det här??
Men det där kanske handlar om hur skillnaden mellan kvinnor och män ser ut ända från början.. Alltså från vi föds.
Flickor och pojkar behandlas olika redan från vaggan. Sättet man talar till dom, hur man hanterar dom överhuvudtaget.. Jag ska bums läsa "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Liza Marklund och Lotta Snickare. Den handlar om just detta..
Gudrun Schyman sa nånting väldigt klokt under debatten:
"Jämställdhet är väl ingen åsikt, det handlar om mänskliga rättigheter!"
Utbrändhet
Hon nämnde att hon tyckte att min chef var dålig. Japp, chefen ÄR dålig.. dålig på att vara just chef!
Är man chef/personalansvarig, så måste man ju vara något av en personkännare! Man ska väl kunna se tecken på att allt inte står rätt till.
Jag är ingen "gnällspik", jag tjurar ner huvve å kör! Men när mina starkaste egenskaper börjar bli osynliga...: Varför är det ingen som säger nånting?!
När kraschen var ett faktum så hörde jag från mer än ett håll:
"Jo, det är ju något i dina ögon som slocknat", "Det här har man ju väntat på"
Utbränd? Varför heter det så...? Varför säger man inte utarbetad? Det är väl det man är egentligen...
Men nu heter det ju utbränd så.. jag får väl helt enkelt svälja det!
Var noga med att påpeka till din nära kollega, släkting eller vän, om du tycker att hennes ögon "slocknat".. eller om du ser en allmän förändring i dennes sätt att vara... Var ärlig och hård! Sätt ner foten och påpeka detta för personen i fråga.
Jag var ju DÄR, innerst inne visste jag... men man är lite som Gulletussan; Skratta bort det! Inte mår väl JAG så dåligt heller.. nädå, torka tårarna, på med ansiktet och KÖR!!
Nybliven mamma till en blogg...
Jag har bloggat förr. Men fan, jag kan inte vara så ärlig och öppen som jag verkligen vill vara, när jag är oanonym.. Det blir så när man har familj och barn... dom måste ju få välja själva om deras liv ska vara utsmetat över webben!
Jag måste fan vara anonym för att kunna få ut mina innersta tankar, allt som jag tycker är skit - med jobb och omgivning i olika konstellationer..
Nog med inledning... ni som orkar läsa kommer allteftersom lära känna mig..
Jag är nyförälskad! I Mia Skäringer! ♥ Fy faaaaan, jag beundrar den varelsen så mycket att det värker i hjärtat! Alla ni som oxå älskar henne kan väl lämna ett avtryck i gästboken! Ja, alla ni som INTE älskar henne kan ju oxå göra det... men räkna med mot-juck! Som fan!!
Det är såhär förstår ni:
En torsdag för snart 4 veckor sen, kom tårarna... Jag tog mig inte till jobbet, och har inte varit där sen dess..
En ohållbar arbetssituation och en hel massa dåligt samvete över ett dåligt skött jobb ordnade kraschen!
Men det är ganska tabubelagt att tala om.. det är mycket hyschpysch... Hade jag brutit ryggen och legat i gipsvagga, då hade sjukskrivning varit en självklarhet och alla hade snyggt berättat om det; kollegor, släkt, vänner - ja, det hade liksom inte varit några konstigheter med det!
MEN - nu handlar det om psykisk ohälsa och då blir det jobbigt... Jag mår verkligen PISS! Men jag kan fortfarande skratta, tänka bra tankar, vara en fungerande mamma/fru/kompis. Behöver man verkligen vara sjukskriven då?
Jag har några vänner och kollegor som förstår... som vågar prata.. några som själva varit där jag är! Men många höjer på ögonbrynen!
Jag har lust att sätta ut en annons i den lokala tidningen; "Jag, xx, är sjukskriven pga att min jobbsituation eldade upp min hjärna! Och tro det eller ej; men jag behöver en hjärna för att arbeta! Så nu håller jag på att tömma systemet, lagra information på nytt. Har ni frågor vänligen ring mig! Börja inte fabla ihop någon egen historia om att jag ligger i skilsmässa eller att jag är otrogen eller att jag blir bedragen..."
Det här känns bra! Det här blir bra...
