solkyss

Det bara kryper i kroppen på mig... Jag är lurad.. Jag får inte en enda krona i sjuklön av sjukkassan.

Läkaren vägrar skriva ett sjukintyg bakåt i tiden. Bara om sjukkassan går med på det. Öhh, jag fattar ingenting..

Så här va det:

Jag ringde ju vårdcentralen när jag "kraschade". Fick tid hos kurator och läkare. När kuratorn får läsa om anledningen till min krasch så tycker hon att jag ska gå via företagshälsovården. Ja, absolut, inga problem från min arbetsgivare. Och dessutom drivs både vårdcentralen och företagshälsan av samma bolag, så det borde ju gå hur bra som helst.
Jag hade fått tid hos en läkare som inte tillhör företagshälsans stab. Men det skulle inte heller vara några problem.. Fast det blev det.
Jag hörde av mig via mail till min läkare, en dag innan min senaste sjukskrivning gick ut. Där påpekar jag att vi borde träffas och prata om min eventuella fortsätta sjukskrivning. Men får inget svar direkt, så jag får höra av mig igen. Däremellan träffar jag även kuratorn och på henne låter det som att det inte ska vara några problem att läkaren ska skriva sjukintyg bakåt i tiden. Han är ju så väl insatt i ärendet.
Nästa svar jag får av läkaren är att hans råd till mig är att boka en telefontid med honom. Sagt och gjort.
När han då ringer upp på vår telefontid, så säger han att han inte kan skriva sjukintyg bakåt i tiden, å "hur tänkte du då?" fråga han mig... Fy fan, jag får en sån klump i magen..
Sen säger han oxå att han inte kan ha en telefontid som underlag för sjukskrivning... Men??? Va fan!! Det va ju HAN som rådde mig till det!!

Nu så här efteråt så är det ju så lätt att vara efterklok.. Jag skulle naturligtvis ha bytt till företagsläkaren! Det här känns förjävligt!
Hade jag vetat att det skulle va så krångligt att få ett sjukintyg i efterskott... så hade jag självklart bokat tid hos vilken läkare som helst! Jag frågade till och med i första mailet om någon annan läkare hade tagit hand om mitt ärende eftersom min nuvarande läkare verkade vara bortrest lite nu och då!

Nä, man skulle hamnat i gipsvagga istället!! Då blir man kallad till läkare och har någon slags uppföljning på sin sjukperiod. Men när det handlar om psykisk ohälsa så ska man vara raketforskare och kunna allt om alla regler..
Men jag orkar ju inte... jag orkar inte kriga.. så fort jag tänker på detta så kommer tårarna, men jag är arg samtidigt.. men för svag för att ta sån här fajter...

Jag bävar till min man får reda på detta.. törs inte säga nåt... men måste förstås göra det!

Igår ringde en kille till mig... vi har en gemensam vän..
- Hej! Det är xx.. Vår vän är död. Hans ex hittade honom i lägenheten i lördags....
- NEEEEEEEEEEJ! Nej, nej , nej, nej... det kan inte vara sant..

Inte ens 48 år.. misstänkt hjärtinfarkt... Fy faaaaan, va livet är orättvist!!
Han efterlämnar sig två söner.. Mina tankar är hos dom och deras älskade pappa.

På väg in till city passerade vi en skylt på en grind in till en kyrkogård:
"TÄNK PÅ DÖDEN"
Vi tyckte att det var makabert då.. men nu känns den nära, innanför skinnet... Du sa något om att skylten ändå ville säga nånting.. Och det gör den...
Idag tänker jag på döden..

---

Jag sörjer dig, du saknas mig... Men jag gläds, jag gläds åt den tid jag fick lära känna dig!
En stor man, med ett generöst, stort, varmt hjärta har lämnat jordelivet alldeles för tidigt <3
~ R.I.P ~

---

Idag har vi möte... Varannan måndag har vi möte på jobbet. Jag känner redan hur svettningarna kommer..

Längtar till lunch när det är över..

Jag har inget sjukintyg längre... så idag är det heltid som gäller.. Men min chef sa i fredags att han inte tyckte det var en bra idé. Så han ville ändå att jag skulle gå på halvfart den här veckan. Det känns bra att ha hans stöd.

Nu ska jag sätta på mig jobb-fejset... å dra iväg.. har kräkkänslor

Jag sökte in på journalistprogrammet! Men konkurrensen är ju, som skrivet, stenhård!!

Idag är sista dagen för anmälan... Jag har även sökt in på en annan lite mer teknisk utbildning. Får antagningsbesked i mitten av juli.

Men faaan det känns BRA!! Det känns pirrigt och nervöst... Jag hoppas så att jag kommer in!!

Sitter på jobbet... inte så kul.. Dötrist faktiskt!!

Jag är så sjukt less på en av mina kollegor (han som inte har hört av sig under hela min sjukskrivning).
Han är inte snäll.. Eller det är väl så att vi inte är snälla mot varann...
Han har ingen förståelse för min sjukskrivning.. Fyfan, jag skulle vilja veta vad han har sagt/tänkt om mig under den här tiden! Han är så jääävla snabb att berömma de TVÅ vikarierna som sitter och gör samma sak som jag tidigare gjort på mindre än en halvtid!! Joooo, dom GÖR ett fantastiskt jobb! Men hur tänker han?? Han är ju projektledare och har personalansvar -  då ska man fan kunna bemöta personal som mår dåligt!! Oavsett anledning! grrr..

Nä, jag måste bort!! Jag är så fed up med hela strukturen och organisationen här...
Kommunal verksamhet:
"Nu har vi jobbat stenhårt för att hålla budget... Så nu ska vi jobba ÄNNU hårdare, fast med mindre resurser och mindre pengar!!"
Faaaan, va motiverad man blir!!

men nu har jag tagit ett steg mot förändring.. ett steg mot en ljusare framtid! Hallelujah!!

Imorgon är sista dagen för ansökan till de flesta utbildningar till hösten... Å jag har hittat en!! En journalistutbildning på universitet!! YES!!
Sannolikheten att jag ska komma in är väldigt liten.. det är väldigt hårt tryck på det programmet - det vet jag!! Men jag SKA söka den!
Den är på tre år.. så OM jag kommer in så blir det ett helvete rent ekonomiskt... faaaan!! Varför är det alltid så att det är pengar som styr allt??! Hela livet går ut på "Hur ska man få tag på pengar så att man kan göra allt man vill här i livet"... grrr!! Ogilla som fan!!

Jag vet även att min man... jaa, han gillar det INTE! Men han försökte verka lika entusiastisk som mig.. fast han är tyvärr en USEL skådespelare.. Så jag kom snabbt ner på jorden igen
Jag va sprudlande glad när jag kom hem från jobbet (SKITjobbet!!) å nu har jag gråten i halsen hela tiden.. BLÄÄÄÄÄ!! Varför kan man inte bara få göra det man vill??! Utan att en massa andra ska ha åsikter?!
Men det är väl JAG som måste lära mig att stänga av sånt där!

Nu är det ju så att jag inte är ensam... hade jag varit ensam hade jag inte tvekat EN sekund!! Nu har man familj och hus.. Nu menar jag inte att jag VILL vara ensam - men varför kan inte alla förstå det som jag förstår:
Man har bara ETT liv!! JAG har bara ETT liv!!!

Jag har nästan 30 år kvar i arbetslivet - vad är tre år då? Å då får jag göra det jag vill resten av arbetslivet!
Betyder inte själslig arbetsglädje nånting? Jag blir ju en lyckligare människa - betyder inte det nåt?!
Jag vill så gärna fråga min man det.. men jag vet vad svaret blir: "Jo, men GÖR det - men räkna med ett helvete ekonomiskt"
Istället för att svara: "Älskling - fan va rätt du gör! Vi fixar det ekonomiska - tillsammans..."
Jag FATTAR att det blir tufft ekonomiskt... fast det skulle ju funka.. Om man bara är inställd på det!
Jag skulle göra det för hans skull..

Jag kan inte skruva tillbaka tiden.. Ska jag straffas för att jag inte tog rätt beslut för 17 år sen?!
Är det så livet är..? Vad är det som är viktigt?
Det enda jag vill är att känna "YES" när jag ska iväg på jobbet.. istället för "BIG NO-NO"..

Just nu vill jag skrika ut världens längsta svordomsramsa... men jag spar det.. Det kommer väl värre stunder...

Mitt liv... mitt ENDA liv..

Börjar inse... börjar förstå att jag måste göra någonting. Något nytt.
Jag vill verkligen inte tillbaka till det här jobbet! Hela min kropp skriker och gör uppror.. min hjärna fungerar inte som den brukar längre...

Men just nu är ju det här det enda jobb jag har.. så jag måste härda ut tills jag hittar nåt annat... eller rättare sagt: Vet vad jag vill göra for the rest of my life!!

Jag vill inte slösa bort mer av mitt liv på att vara här.. jag vill göra något som får min hjärna att bubbla och stråla av glädje!! Men VAD?!?! Jag har precis fyllt 37 år... Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det finns några spår jag är inne på..

Journalist
Fotograf
Assistent på nån tv-produktion på nåt vis... :)
Korrekturläsare
Reseledare... (hahahahhaa)

Ja, hur som helst så måste jag nog sätta mig i skolbänken... Min själ och hjärna måste få näring! Jag vill göra nåt nytt.. Har ni några tips? Nån som vill vara min mentor? Nån som gjort en liknande resa...

I måndags började islossningen.. och jag känner hur upptiningen kommer gå sakta... Jag har liksom precis fått upp huvudet ovanför ytan och sakta kommer kroppen att söka sig uppåt.. tung, kall och dyngsur... Men den värms nog upp tids nog.

Får några små blackouts fortfarande... jag tänker att jag ska göra en sak.. men får bli påmind några minuter efteråt, då jag helt tappat tråden..

När jag är stressad känns det som att världen börjar gå i sloooooooow motion... När jag hör ord och uttryck som: "brinner", "tajt med tiden", "snabba beslut" och "dead-line".. då händer det något i min kropp.. det känns som hjärtat nästan slutar slå, men i verkligheten går kroppen upp i puls.. Känns lixom nästan utomkroppsligt på nåt vis!

Å nu idag fick jag reda på att jag inte kan få läkarintyg skrivna bakåt i tiden... Fast både läkare och kurator varit inkopplade!!
Detta jävulska osmidiga sjukkassesystemet vi har nu för tiden!! Fy fan säger jag... Det sista jag vill hålla på med å tjafsa om NU, när jag bara vill foka på min återkomst.. min islossning!

Jaha... då är man här nu..
Det hade känts bättre att möta ett gäng nya människor som man aldrig sett förr.
Idag ska jag vara med på "vårt" ledningsmöte, som vi alltid har varannan vecka... Det som kändes så bra förra veckan..
Men NU!! Jag har fått sätta mig ner flera gånger redan.. Yrsel, illamående... Det känns som jag hellre skulle operera bort blindtarmen, eller slå axeln ur led igen.. BLÄÄÄ!! Det skulle ju inte kännas så här!!

Har jag gått för fort fram ändå?! Jag saknar ju jobbet... fast idag kan jag absolut vara utan det!!

Övermodig? Är den självsäkerhet jag känner överdriven? Lurar jag mig själv...?
Eller kommer det att kännas bra när jag väl kommer dit?

Återkommer i ärendet...

Sen vi bestämde i torsdags att jag ska börja jobba på måndag så känner jag liksom livet komma tillbaka. Det känns så kul att få komma tillbaka.. om det så bara är på halvtid.

Det enda som känns jobbigt.. det är att möta min kollega som inte har hört av sig en enda gång under dom här veckorna jag har varit hemma. Jag känner att jag har inget att ge honom.. jag vill egentligen inte höra hans klämmiga överhurtiga fraser på morgonen.. Samma sak varje morgon:
"Guten morgen, guten morgen! Välkommen till en ny dag, nya möjligheter!" *KRÄKAS*

Usch, jag gillar inte att jag känner sådär.. jag hoppas han har bytt lite fraser... så kanske det känns roligt! Eller..?! Vem försöker jag lura? Han har inget att ge mig längre!
Tur jag har många andra kollegor som är mer äkta och inte så klämkäcka..

Måndag - min stora dag! Hur ska det bli? Hur blir det när jag får känna av pulsen på jobbet igen...? Kommer jag kunna ge av mig själv? Eller kommer det bli en stor ångestbölja...? Det får vi se..

Jag lever idag! Jag mår bra... Det känns lugnt..